Från Kvilletorget till S-liden.

 10 november. Mulet. Corona.

Det har gått ett tag sedan jag skrev/vandrade sist. Höst, ny Coronavåg och gamla föräldrar.

Nu står jag i alla fall på Kvilletorget igen.

Torget  blev centrum för stadsdelen som växte fram för arbetarebefolkningen som jobbade i hamnen och i industrierna efter älven, i slutet av 1800-talet. Området kallades allmänt för Kvillebäcken eller Brämaregården, innan ombyggnationen för 40 år sedan då namnet Kvillestaden lanserades. Alla husen kring torget är förhållandevis nya. 

De gamla husen kring torget var en slags höghuslandshövdingehus med två våningar i sten och två i trä plus vind. Som de flesta vet är landshövdingehusen byggda med en våning i sten och två i trä.  Dessa byggdes innan Lundby blev en del av Göteborg så då gick det för sig.

Idag, nu på förmiddagen, är torget öde, några föräldrar med barn på lekplatsen, folk hastar förbi mot spårvagnen. Förr var här torghandel och jag undrar om Gun-Britt Johansson från Torslanda fortsatt står här på lördagarna. Hon var/är den sista. Annars kan nog det vara livligt än idag. Flera restauranger och Kville biljard har servering ute på torget. Nya affärer som Kvillehyllan där privatpersoner kan sälja antikt och prylar och t.o.m. en vinylskiveaffär, Backens skivbutik. 

Den gamla biografen Gnistan har tagits över av Frälsningarmén och där finns utomhusfika nu under Coronan. På Gnistan såg jag Tarzans son i mitten av sextiotalet. Bion upphörde 1968.

Jag går söderut på Tunnbindaregatan. Nästa gathörn är idrottshistorisk mark. Här på en obebyggd tomt spelades det fotboll och tonårskillarna som ville bilda ett lag fick nej på BK KIck (upptaget), så det blev BK Häcken efter en sådan som växte efter gatan. 2 augusti 1940

bildades klubben som har blivit Hisingen mest framgångsrika. Här hade klubben också sin första lokal i ett “spisrum” och blev kvar i kvarteret tills Häckensborg invigdes i Slätta damm 1960.

Nu finns det ingen ödetomt i korsningen men husen åt sydväst är modernare än de andra så jag antar att det är där fotbollshistoria skrevs. 

Jag vänder åt vänster och följer Väderkvarnsgatan. Här precis som på överallt i stadsdelen ser man hur blandade husen är. Det finns fastigheter alltifrån 1800-talet till helt nybyggda. Allt inom kvartersstaden, när hus rivits har det byggts upp nya i inte nödvändigtvis i samma stil men som ändå passar in. Det har växt organiskt och det är väl därför det är populärt att bo här. Det finns också många affärslokaler i bottenplanet och de verkar vara uthyrda. Många frisörer och många restauranger. Du kan äta mat från Vietnam, Italien, Bosnien, Japan, Kina, Mexico, Syrien, Turkiet, Indien, USA och t.o.m. svensk husmanskost. Du kan köpa hälsokost, polska delikatesser, buddhistiska artiklar, bröd, massage, fixa cykeln och laga dina möbler.

Stadsdelen har verkligen fräschat till sig från hur det var på sextiotalet. Undrar hur länge det varar innan hyrorna går upp och det blir bostadsrätter. Gentrifiering pågår.

Jag kommer fram till Herkulesgatan och Kvillebäcksskolan, invigd 1902. Numera Hisingens kulturskola. Här har det tidigare varit SFI-undervisning, Ungdomscentrum och Programbyrå (som servade föreningar med trycksaker och annat).

Både min bror och dotter har bott på gatan.

Åt vänster ligger Tildas krog. Här startade SIBA 1951 av Folke Bengtsson med försäljning av radioapparater och lampor. Hans son och barnbarn utvecklade firman via den första svenska stormarknaden av hemelektronik på Backaplan 1974 till att nu blivit NetOnNet efter att den sista SIBA-butiken lagts ner 2017.

Ett kvarter längre bort ligger Restaurang Silverdraken, tidigare Rambergsstugan. På åttiotalet förvandlades restaurangen till ett litet inneställe. Krogen som tidigare hade varit, tror jag, en kommunal Vingarestaurang togs över av de anställda servitriserna. Det bildades ett fotbollslag med både dam och herrlag. Trubadurunderhållning med Mats och Spingo (Backateatern, som bodde i närheten). 1982 spelades det in fyra TV-program med Anders Lönnbro och Bodil Mårtensson på plats med humor och musik från vänsterkanten. 

Krogen bars av de ungdomar och unga familjer som flyttade in i stadsdelen när den började renoveras. Här levde vänstervågen en bra bit in på åttiotalet (kanske än?).

Herkulesgatan som förr var en tung genomfartsled är betydligt lugnare nu, trafiken finns på andra sidan planket till Lundbyleden. 

Efter korsningen till Hisingsgatan ligger ett nytt kvarter som passar bra in trots sex våningar.

Mittemot kan du köpa vegansk pizza. 

Vid korsningen till Jägaregatan svänger jag höger. Här ligger två huslängor, Solgårdarna.

Från trettiotalet byggdes i kommunal regi med statliga lån barnrikehus eller solgårdar. Ljusa och förhållandevis moderna tvårumslägenheter. Ett krav för att få en lägenhet var att familjen skulle ha minst tre barn under sexton år och vara mindre bemedlade (fattiga). Många barn blev det med bus, ibland problem men även fin gemenskap. Nu är husen studentlägenheter.

Det byggdes solgårdar runt om i Göteborg. De första på Birgittagatan i Kungsladugård men även i Johanneberg och Gamlestan. På Hisingen i Rambergsstan och Slätta Damm.

Jag passerar Sudanesiska föreningens lokal och T & W:s sushi innan jag når Myntgatan.

Åt vänster syns Göteborgs moské, invigd 2011. Efter att sökt en plats under många år fick den muslimska stiftelsen SMS bygganvisning här. Moskén finansierades av Saudi Arabien och innan bygget förekom det demonstrationer, först emot men även för bygget. Den har bombhotats och det har hittats grishuvuden utanför. Om man åker förbi en fredagsmiddag så är det fullt med folk som ska till bönen.  

Tidigare låg här det märkliga huset på Korpbergsgatan (Rönnbergs hus) som klättrade upp efter berget i flera våningar. 

Jag går åt höger, norrut. Till vänster ligger Lundby fritids lokaler med kulturskola och Ungdomssatsning. Här var det tidigare ungdomsgård och lekskola. 

Hisingsgatan/Myntgatan är fortfarande genomfartsled om än inte lika mycket som förr. Den tunga trafiken kör ute på leden.

Närmare Vågmästareplatsen ligger Brämaregårdens kyrka, grå och i trä från tjugotalet, ritat av Sigfrid Eriksson, Masthuggskyrkans arkitekt. 

Nu svänger jag av mot Ramberget. På Hallegatan klättrar äldre hus och villor upp efter bergskanten. Förr fanns det fler villor men många försvann när 12-våningshusen byggdes ut mot Hjalmar Brantingsgatan och densamma blev en större trafikled.

Längst bort på Hallegatan 4B ligger ett ståtligt hus Villa Ramsäter. Byggt 1912 åt chefer på Porslinsfabriken, sedan under många år barnhem och ungdomshem åt Göteborgs stad, Ramsätershemmet. Därefter Länkarna. Enligt Göteborg Direkt tog Fastighetskontoret över huset 2017. Det ser nyrenoverat ut. 

När jag gick på Lundby gymnasium gjorde vi ett grupparbete där vi intervjuade några ur personalen om verksamheten. 

Jag spelade fotboll i Kärra IF och det finns en koppling till Ramsätershemmet. När några av de som bott på barnhemmet kommit upp i tjugoårsåldern ville de starta ett ett eget lag. Några var med i olika Hisingsklubbar, andra var det inte. Med hjälp av föreståndaren Skarin och hans son Ebbe togs kontakt med Kärra IF som vid tiden inte hade något seniorlag men hade en fin gräsplan, Älvdalsvallen. Planen är idag hundträningsplan och ligger en bit norr om Angeredsbron. Sagt och gjort, Kärra IF fick ett A-lag som snabbt vann ett par serier och om jag inte missminner mig  var de ett av lagen i Göteborg som gjorde flest  mål av alla ett år.

Hallegatan övergår till en gångbana. Genom träden syns parkeringen där Hisingstads klubbhus och en bensintapp låg förr. Nästa gång fortsätter jag uppför S-liden och Ramberget.

Källor: BK Häcken 50 år, Lundby från bondby till industristadsdel Göteborg 1982, Upptäck Hisingen! 2008, Lundby på Hisingen - Eriksson 1994, Göteborg direkt,Wikipedia.