Från Kärrdalen till Vårväderstorget

 15 april 2021,  Soligt. Corona. 

Björlandavägen. Jag går västerut, uppför backen, bakom bullerplanken. Många villor klättrar upp efter höjderna. De flesta i bra skick men en och annan sticker ut med uppenbara renoveringsbehov. Dödsbon, gamla ägare?

Jag kommer upp till rondellen och svänger åt vänster, in på Sommarvädersgatan. Mot Länsmans och Biskopsgården.

Numera har de bägge stadsdelarna fått andra associationer mot förr. Utsatt område, skjutningar och gängkriminalitet. Det har rapporterats om många brott och dåliga levnadsvillkor, de senaste kanske tjugo åren. Inte för att det var någon idyll tidigare men under förra seklet såg vi nog Biskopsgården som en relativt vanlig stadsdel, precis som Kortedala eller Högsbo. Invånarna jobbade på (ofta på Volvo), levde sina liv som de flesta. 

Jag och de flesta bekanta hade släkt, vänner och arbetskamrater som bodde  eller var uppväxta i stadsdelen. Nu, när jag tänker efter så känner jag bara några stycken som bor här. Andra har under åren flyttat till Torslanda, Backa, Kärra, Älvstranden osv. eller helt lämnat kommunen.

Det första jag lägger märke till är en liten skylt vid busshållplatsen, polisen bevakar med drönare. Därefter ett nedklottrat och krossat bullerplank. Men lite längre fram byggs det nya flerfamiljshus inom Bo 2021 och till höger finns det nya radhus. 

Längre upp till höger ligger Solstaden, gamla Solstrålegatan. På sjuttio och åttiotalet, ett av stans mest slitna och nerdekade områden. Allmännyttiga Göteborgshem ville tömma och stänga men Skanska köpte och renoverade rejält, eterniten blev tegel, husen blev mjukare av nya tak och gårdarna blommar. Det blev bostadsrätter och trots att det var 30 år sedan ser det nytt ut.

Jag går gångbron över Sommarvädersgatan till Fjädermolnsgatan eller numera Karlaplatsen.

Vi lärde känna några tjejer, när vi var unga (en blev senare sambo med mig), som var uppväxta här,. Deras familjer  hade flyttat in i stora lägenheter när husen var nya och vittnade om känslan av lyx och modernitet. Precis som på Solstrålegatan chanserade området på sjuttiotalet  Även här byttes betongen mot tegel och flera nya hus i mindre skala byggdes. Förnyelsen verkar fortsätta, det byggs flera nya hus nu.

Nere i dalen, öster ut, ligger Svartedalsskolan. Den gamla skolan är riven och den nya togs i bruk i höstas. Skolan har haft sina upp och nedgångar under åren. Det var här tillsynsläraren Frank Kennergren knivdödades på Luciamorgonen 1979. Han skulle köra ut några berusade ungdomar, som inte gick på skolan, och fick en kniv i ryggen.

När jag läser om händelsen på Flashback blir jag illa berörd. Han gjorde sitt jobb och några missanpassade 15-åringar förstörde hans och sina egna liv. Jag tänker också på hur många gånger jag i jobbet som lärare och fritidsledare varit i samma situation.

Jag går upp Stackmolnsgatan mot Temperaturgatan. Coop har tagit över affären vid bron. En tråkig grå, fyrkantig byggnad, bakom en stor och nu på middagen tom parkeringsplats. Ingen mysig kvartersbutik direkt. 

Borta på Daggdroppegatan ligger Vårvindens fritidsgård som invigdes 1967. Det var då den största i Göteborg med både teaterlokal och sporthall. Sture Soneryd blev föreståndare. Gården projekterades av allmännyttiga Samhällsbyggen men byggdes av lärlingar under mottot “Av ungdom för ungdom”.

Även om olika samhällsfunktioner ofta kom efter bostäderna så fanns skolor, kyrkor och ungdomslokaler med i planeringen från början. Det känns inte som att samhället har samma tänk idag. 

Jag vänder tillbaka och går förbi Länsmanstorget med vad som beskrivs som en vandringskyrka åt söder och ett litet köpcenter åt norr. 

Här på höjderna är det trevåningshus med tegel, element och plåtfasader. Upp mot friluftsområdet ligger ett område med nyare parhus och villor. Länsmansgårdens motioncentrum, som brann ner 2006, är återuppförd, men är nu stängt pga coviden. Den ligger bredvid bussarnas vändplats. Längre ner åt söder ser jag Nya Skolan Länsmansgården som verkar bestå av moduler. Här finns också en bosnisk minigolf som verkar sett bättre dagar, en bouleklubb och Lindholmens BKs klubbhus. Några äldre sitter och fikar. Kan det vara gamla fotbollsspelare eller boulesnidare? 

Jag går upp i skogsområdet, Sjumilaskogen, som ligger mellan stadsdelen och Hisingsleden. Jag letar efter Store Vette. Ett bronsåldersröse som också varit gränsmarkering mellan, som ni som läst tidigare inlägg vet, Lundby och Björlanda, Västergötland och Bohuslän och Sverige och Norge. Jag följer först en stig och sedan en annan. Kollar Google maps och inser att jag är för långt åt söder. Vänder norrut, det ligger slängda munskydd efter stigen, och snart står jag  på toppen av höjden.

Åt väster ser jag Nordre älv, Björkö, de nya logistikbyggnaderna vid Volvo och t.o.m. Marstrands fästning. Vegetationen gör att sikten åt de andra väderstrecken är minimal. Jag sätter mig på bänken och knyter om skorna. Mäktigt att det har tänts eldar och funnits människor som tagit skydd eller som begravt sina äldre här för så där 3000 år sedan. Det finns gärdesgårdar som troligtvis markerat gränsen (landamäret). Med sina 93 meter över havet är Store Vette, en av Hisingens högsta punkter och därmed en av de högre i  Göteborgs kommun.

Jag vänder neråt och följer en av de många motionsslingorna i området. Möter joggare och Volvoanställda på lunchpromenad. Så småningom kommer jag fram till Svarte Mosse, mycket större än vad jag minns. En skylt förklarar att den forna sankmarken förvandlats till sjö och att det också planterats in gädda och karp. Andra djur som ska finnas här är den fridlysta vattensalamandern och flera sällsynta fjärilar. Mest syns dock änder, måsar och andra sjöfåglar och av dom finns det många, liksom av många människor som promenerar.

En bit bort från den södra stranden står Biskopsgårdens vattentorn i bruk sedan 1957, som blivit ett landmärke för stadsdelen. Det är Hisingens enda större vattentorn. Bredvid ligger en förskola, tidigare låg här en samlingslokal där jag både varit på fest och bröllop.

Jag går tillbaka mot bostäderna. Här ligger Solvädersbyn, där barackerna från FriidrottsVM -95 och OS i Liillehammer återanvänts. Här låg tidigare eternitklädda trevåningshus. På andra sidan gatan ligger Godvädersgatans stora gårdar med tegelklädda hus.

På Friskväderstorget rör sig folk, gubbar sitter och ljuger på bänkarna. I det stora husets första våning ligger det affärer och annan service. Torget verkar leva mer än andra jag passerat på mina promenader. De flesta jag möter ser inte ut att ha bott här i så många generationer...

Mitt på torget låg förr en liten amfiteater. Här såg jag, fast det var nog inomhus, en pjäs med Teater fem “Under overallen”. Lasse Strömstedt och Anders Lönnbro spelade varvarbetare och jag minns att jag tyckte det var jättebra. 

Norr om torget ligger Sjumilaskolan. Det är tomt längs byggnaderna. Jag tror att det är coronadistansundervisning. Precis som andra förortsskolor har skolan haft det svårt och dåligt rykte men lyckades vända utvecklingen till mer positiv för några år sedan.  

Bredvid skolan spelar några killar fotboll på en Cruyff court, en mindre plastgräsplan, skänkt av IFK Göteborg.

Jag går över Sommarvädersgatan, vid gamla tvåans ändhållplats, och går in på Badvädersgatan. Här finns både trevåningshus i femtiotalsstil och stora höghus från sextiotalet. En bit ner i backen svänger jag höger och kommer efter ett tag fram till Bygglekplatsen. Glatt överraskad av att den gamla parkleken från sjuttiotalet finns kvar, nyrenoverad dessutom. Barnen leker på lekplatsen, föräldrarna fikar. “ Parkleken öppnar 11 och vi börjar bygga 13”. Det finns också en odlarförening här. 

Här nere i Svartedalsområdet finns rejäla gräsytor. Det byggs och renoveras i området som varit nedslitet. De flesta nya husen är i samma skala som de som fanns här innan men några är högre.På parkeringarna ut mot Långströmsgatan rör sig lyftkranarna. Längre bort mot Jättestensskolan har ett radhusområde byggts. 

Den K-märkta skolan byggdes på femtiotalet och renoverades för att par år sedan. Den är byggd i en mjukare funktionalistisk stil utan korridorer och med genomtänkta solinsläpp. Det är fullt med barn ute på bambarasten. Skolan är vad jag hört populär i dessa i skolvalstider.

Den ligger i ändan av Jättestensområdet vilket precis som skolan byggdes i mitten av femtiotalet. Husen i gråa, fyrvåningslängor har renoverats och fått putsen åter. Min son bor i området och är med och odlar i pallkragar på innergårdarna. 

Det finns ett litet centrum med två butikslängor. Idag en pizzeria, frisör och en mindre livsmedelsbutik. Här låg också Göteborgs första planerade ungdomsgård, Jättesten. Här var tidigare nämnde Sture Soneryd dynamisk föreståndare. Sture var min chef på Fritid Hammarkullen under åttiotalet. På Jättesten startade många av de aktiviteter som blev vanliga senare på olika ungdoms och fritidsgårdar. T.ex att ordna danser där ungdomarna samlade in pengar för olika resor, som till Italien. Rockband som Flintstones (Jackpots) och Curt Borkman & Quartones fick gratis replokaler men fick istället spela på arrangemangen. Precis som på andra gårdar hade man ungdomsråd och kamratföreningar. Dessa var ofta arrangörer. För de som inte kunde dansa ordnades kurser. Ungdomsgården togs över av en folkdansförening i slutet av sextiotalet.

Jag följer Jättestensgatan söderut. På lekplatsen innan Baltzersgatan finns det ett hundratal skålgropar huggna i tre stenblock. Dessa har troligtvis använts i fruktbarhetsriter från bronsåldern. 

Jag går upp genom villaområdet fram till Hjalmar Brantingsgatan, följer cykelbanan i backen upp mot Biskopsgården, över trafikkorsningen ner mot Vårväderstorget. På högersidan finns kontor för Soc, BVC och medborgarkontor. På andra sidan mot torget går spårvagnen  i en bana över jord. Jag får lite Berlin eller Brooklynkänsla. Under spårvägsbanan finns en väggmålning med motiv av olika revolutionärer som Malcolm X och Angela Davies men också Olof Palme, blandat med slagord. 

Jag tar trapporna upp mot Ryaskolan. När jag spelade handboll här för femtio år sedan, hängde ett sniffargäng här. Det var kymigt att passera dom men inget hände.

Uppe från skolan, som är byggd i olika nivåer, har man utsikt över hamninloppet.

I radhusen bredvid bodde, tror jag, författaren Gunnar Adolfsson. Han var även riksdagsman för kommunisterna. I sina böcker tar han ofta upp barndomen och fattiglivet  i Småland men i flera böcker finns även Hisingsmotiv. Romanen Trappan tar upp striden om tidsstudier på Volvo under femtiotalet.

Tillbaka på Vårväderstorget ser jag dörren in till Hisingens boxningsklubb. Klubben som bildades 1927 har under Thörner Åhsman har haft flera kända boxare i sina led. Bosse Högberg och Hasse Thomsén  för att nämna några. Här i skyddsrummen under torget finns också replokaler för rockband. Redan under sextiotalet repade t.ex. Shakers med Tommy Rander här. Längst söderut på torget ligger en kyrka med djärva vinklar och ett vackert fönster i färgat glas. Torget är i tre nivåer med mönster i stenläggningen. Det har renoverats i flera omgångar. EPA varuhuset är borta sedan länge. Vår krog och bar där morden ägde rum 2015 har bytt namn till Dida, diner och dans. Det är en hel del folkliv kring grönsakshandeln och servicebutikerna närmast spårvagnen. Jag tar trapporna dit upp.

Källor:  Upptäck Hisingen! 2008, Från arbetsstuga till Fritid Göteborg - Rune Brange 1982, Lundby på Hisingen - Eriksson 1994, Wikipedia, Flashback.