Fyra fornminnen.

 

20 september 2022, soligt.

Det var ett halvår sedan jag vandrade och skrev. Mina planer för vandringarna, härs och tvärs runt Hisingen var färdiga. Fortsättningsvis ska jag försöka göra olika nedslag på ställen jag inte passerat tidigare.

Jag ska dock börja med att återbesöka några platser jag redan skrivit om. 

En sak som har slagit mig är att hur dåligt samhället vårdar sina äldre minnesmärken som t.ex. våra fornminnen. Idag återvänder jag till några av dessa.

Jag tar bilen, svänger av 155:an vid Ytterhamnsmotet för mitt första stopp. Jag letar reda på grusvägen som ligger mellan AmRing och Eliasson & Lund.

Jag parkerar, solen har kommit fram nu på förmiddagen. Jag följer grusvägen som slutar i en grind med ett vändkors. Jag går längs staketet med varning för el, stigen är smal. Jag river mig lätt på björnbärssnåren. Efter kanske 100 meter är jag framme. Det blir lite öppnare, en förvildat äppelträd visar att det varit hus här tidigare. Jag tar mig upp på bergknallen som ligger här. På berget finns Göteborgs största hällristning med mer än tio figurer, skepp och djur men även skålgropar. Hällristningen upptäcktes av John Johansson 1955. Precis som när jag var här för ett år sedan ligger informationsskylten på marken, någon har lagt ett inplastat häfte med ytterligare info.

Jag tar några bilder och går tillbaka. Jag konstaterar att platsen är dåligt utmärkt, otillgänglig och att informationen undermålig.

På ett och ett halvt år kan det hända mycket i industrilandskapet. Mitt andra stopp, hällkistan vid Vikans nordgård ligger på norrsidan av 155:an. Då, förra året, gick jag över på övergångsstället vid Ingotappen till infarten för Vikans kross. Detta är nu borta. Nu får jag köra över Ytterhamnsmotet, längs med den nya logistikparken Halvorsäng in till Vikans kross och ner mot 155:an, där det ligger några mindre firmor. Jag rundar den lilla tarm av natur som ligger inklämd mellan Halvorsäng och krossen. På en grusplan bredvid Hercules grundläggning står några lastbilar och containrar. Det går en väg upp mot platsen där Viken Nordgård låg.

Förra året stod här några byschor, där det verkade ha bott folk. De är borta. Nordgårdens källare och flaggstångshållare finns kvar. Jag passerar över husgrunden och tar mig in i naturen. Det dunkar från krossen och ett lätt vitt damm ligger över träd och buskar. Jag går stigen drygt 100 meter innan jag kommer fram till hällkistan. I fjol så var området inringat av ett brandgult plaststaket. Det är också borta. Hällkistan som är från stenåldern och troligtvis använd som gravplats består av stora meterlånga hällar, taket saknas. Sedan jag var här sist har kistan blivit kraftigt övervuxen av sly. 

Jag hittar ingen information. Åt öster är det bara ett tjugotal meter till den nya leden Halvors länk.

Återigen, fornminnet är otillgängligt och saknar helt information. Sedan känns själva platsen, skogspartiet inklämt mellan logistik och bergtäkt, hotat.

Jag går tillbaka längs stigen förbi resterna av Nordgården tillbaka till bilen.

Jag tar mig ut på väg 155. Jag kör mot Torslanda och tar Kongahällavägen förbi torget och kyrkan. Jag svänger in på Domarringsvägen som sedan blir Tumlehedsvägen. Nere i Tumlehed parkerar jag på den lilla parkeringen vid Hällmålningsvägen.

Som namnet visar är jag på väg till hällmålningen, fornminne 216,  som finns uppe på berget en bit norrut. Jag går promenadstigen, passerar över Madbäcken och kommer fram till berget där det finns en bänk. Här är det möjligt att klättra upp till målningen men bättre är att gå ett tiotal meter längre bort på stigen. Här går det lättare att ta sig upp men det är knappast handikappvänligt. Väl uppe på berget ser man den röda hjorten på bergssidan.

Det finns nio målningar, målade av järnockra. Hjorten som målades för minst 3000 år sedan är mäktig, precis som hela platsen. Otroligt att vi kan se den idag. Jag sätter mig i solskenet och pustar ut ett tag på bergskanten, den som en gång var strandkant. Målningen hittades 1974 av fågelskådaren Pål Hjort. Det finns en informationsskylt. Den är gammal, uppsatt av Göteborgs arkeologiska museum, så det är ett tag sedan.

Även här finns det en del att göra. Skyltar och infotavlor bör uppdateras och vägen fram till målningarna borde göras mer tillgänglig. Kanske att själva målningen också behöver skyddas?

Åter i bilen kör jag tillbaka för att sedan följa Kongahällavägen åt norr. I Bärby svänger jag höger, över Kvillen och sedan till höger på Svensbyvägen. Under Hisingsleden och här är jag framme vid dagens sista stopp. Drottning Hackas grav. Det finns en mindre parkeringsficka. Ingen väg upp men hyfsat lätt att ta sig över en mindre slänt. Dösen syns från vägen och är den mest tillgängliga av dagens fornminnen. Den är 5000 år gammal och äldst av de kända gravarna i Göteborgs kommun. Det finns en informativ skylt uppsatt av Säve - Rödbo hembygdsförening och Stadsmuséet.

Dösen låg tidigare ett tjugotal meter längre åt väster, alltså där leden går idag. Den grävdes ut 1978 i samband med vägbygget och flyttades därefter till nuvarande plats.

Till skillnad från de första tre finns det mindre att göra här. Bättre väg upp och större parkering kan vara förbättringspotential.

Sammanfattningsvis:

Vi har här fyra viktiga och spektakulära fornminnen. Tre är av dom är otillgängliga och saknar aktuell information. Det finns en uppenbar risk att de förstörs eller skadas. Frågan är, vem är ansvarig?

Är det kommunen, stadsmuséet eller kanske Västra Götalandsregionen? Vad säger hembygdsföreningen i Björlanda - Torslanda?

Hur kommer det att se ut om jag gör om besöken om ett par år?